"jag vet att du sitter och tittar ner på mig"





Då har jag gjort det jag gruvat för hela mitt liv. "Tänk den dagen vi måste gå på mormors begravning"


Jag måste säga att det var det absolut det värsta jag gjort i hela mitt liv men ändå också någon så fint.
Stämningen, prästen, kistan, kapellet allt var så himla fint. Det började redan nar vi kom dit och stod utanför så kände jag redan då att detta vill jag inte vara med om, hur skulle jag klara detta. Men när vi kom in så vart det lite lättare även om tårarna och gråten inte ville ta slut. När jag satt där så kändes det så skönt att alla var där som jag älskar och är trygg tillsammans med.

Min morbror Leif och hans Birgitta och kusin Per och hans Karin var ju också där. Jag måste säga att jag även om man träffas sällan, så när man väl träffas så känns det så skönt, det känns att man hör ihop på nåt sätt.
Jag är så tacksam för alla i min närhet.


Musiken som spelades var helt underbar. När jag satt där så kändes det som mormor var där jag kände en stund att jag aldrig ville går där ifrån. Jag vill inte lämna henne. Men jag vet att hon är med mig hela tiden.

De senaste dagarna har jag börjat förstå att mormor inte finns  kvar, jag kan inte ringa henne när jag vill och hon sitter inte i Nolby och kollar på sporten och väntar på oss. Jag känner att saknade blir större och större men ändå lättare och lättare. Men det går sakta.

Jag inser verkligen nu var mormor har betytt och var oerhört viktigt hon varit för mig.  Jag ser framemot den dagen jag blir mormor och den dagen Tova behöver stöd och hjälp. Jag vill också vara ett stöd och någons hjälp, vilken underbar känsla!!  


Igår kväll när jag skulle till att somna hörde jag mormor säga "Petra" på det sätt bara hon kan. Det var så tydligt och lite otäckt, men jag somnade med en underbar känsla av att hon var där.


♥Kram♥


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0